80-talet - när Sverige kopplade upp sig

Om du är född på 70- eller tidigt 80-tal är oddsen rätt goda att du minns text-tv, denna tredje TV-kanal utöver TV1 och TV2 som för många blev den första kontakten med något som ens liknade en datorskärm. Om du sedan hade det tveksamma nöjet att utsättas för den datorundervisning som skedde i grundskolorna under 80-talet (med den ökända skoldatorn Compis) så minns du säkert också Videotex.

Det talas ofta om det svenska IT-undret, hur vi i Sverige är långt framme när det gäller informationsteknologi och hur våra hem ligger i den absoluta toppen när det gäller bandbredd och anslutningsgrad. Men 80-talets IT-under är det få som talar om. Det gjordes enormt många svenska utvecklingar då inom kommunikation (mobiltelefonin, AXE-växeln, med mera) men när man börjar gräva lite i hur det gick till på 80- och tidigt 90-tal så kan man snabbt konstatera att avregleringarna inom telekommunikation, som minskade Televerket/Telias och därmed statens grepp över hur saker skulle göras, är en tungt vägande orsak till att vi här i Sverige ligger så långt framme som vi ändå gör. För hade Televerket fått som de ville hade vi knappt haft ADSL i hemmen idag.

Första och andra gången gillt

Vår historia börjar egentligen redan 1978. Elektroniktillverkaren Luxor släppte ABC-80, en Z80-baserad maskin på 3Mhz med 16KB minne och med den egna basic-varianten ABC Basic som operativsystem. Tillsammans med Diab togs den lilla datorn fram för skolorna. I en intervju med IDG berättade Lars Karlsson om hur det räknades med en försäljning på max 5000 exemplar. Han gissade fel på 50000 exemplar. ABC-80 blev en stor succé och hade under sin storhetstid närmare 70-procent av den svenska marknaden men de efterföljande modellerna led av att de inte var PC-kompatibla och hela ABC-projektet dog sotdöden 1986, efter att Luxor Datorer sålts till finska Salora som senare blev en del av Nokia.

Telefonaktiebolaget LM Ericssons PC-satsning gick till en början bra här på hemmaplan men i USA hade satsningen ställt sig på näsan rejält – Ericssons hyfsat höga prislappar på maskinerna kunde inte konkurrera prismässigt med IBM, Compaq och de andra jättarna. När bolaget återhämtat sig efter den tilltvålningen så hade andra konkurrenter här på hemmaplan fått upp ångan och sålde egna PC-maskiner till betydligt lägre priser. Även här blev det Nokia som köpte upp verksamheten, som nu gick under namnet Ericsson Information Systems, från Ericsson. 1988 var också den sagan slut då Nokia lade ner hela klabbet. Kan man ju lite skämtsamt ställa sig frågan om den svenska industrin försökte kväva Nokia till döds genom att sälja på dem misslyckade datorprojekt.

Sveriges ovänligaste dator: Compis

Hade någon tagit sig tid att prata med folket från Luxor, eller för den delen lyft luren och frågat Ericsson om de inte kunde leverera lite MS-DOS-kompatibla PC-maskiner till skolorna, så hade vi sluppit det som komma skulle.

Den svenska industrin hade nämligen fått smak på det här med datorer, och när den nya svenska skoldatorn Compis i mitten på 80-talet skulle tas fram så klev företaget Svenska Datorer AB fram och tog sig an uppgiften att ta fram en ny, modern svensk skoldator efter ABC-80 som alla nu menade var föråldrad. Vilket den ju var. Problemet var bara att dess ersättare var omodern innan den ens landade ute i skolorna.

Som det brukar vara så gick Svenska Datorer AB i konkurs snabbare än du kan säga pomperipossa och det av Televerket ägda bolaget TeleNova och Esselte Studium fick ta över projektet. När datorn äntligen var var klar 1985 så hade skolorna inget val än att ta emot maskinerna som staten redan hade beställt.

Jag är knappast ensam om att ha tillbringat de sista åren på högstadiet framför en dator med det löjeväckande namnet Compis som inte existerade utanför skolans värld där vi fick sitta och programmera COMAL, eller om vi hade tur, Pascal, på operativsystemet CP/m (som redan då var stendött) som i sin tur kördes på en 80186-baserad processor (som i princip ingen utöver Compis använde). Med tanke på att det 1985 var ganska klart att det var MS-DOS och åtminstone 80286-processorn som gällde var det inte svårt att se att Compis var budgetmaskinen som gud glömde. På undertecknads högstadieskola hade alla eleverna monokroma skärmar, medan lärardatorerna i en skrubb bakom klassrummet satt med färgskärmar. Den fem megabyte stora hårddisken var så stötkänslig så man fick kvarsittning om man hoppade eller stampade i golvet bredvid den, och det är ingen överdrift att påstå att detta knappast var den introduktion till datorer som ett par generationer borde haft.

Sverige kopplar upp sig

Eftersom Sverige fortfarande dominerades av statliga bolag var vi i händerna på Televerket som tillsammans med Staten bestämde vad som var av eller på. Under 80- och 90-talet utkämpades det regelrätta krig mellan Televerket och tusentals BBS-entusiaster som fick betala dyrt så fort de knappade in ATDT i sitt terminalprogram. De som bodde i Stockholmsområdet och var modemare minns säkert ramaskriet runt Televerkets zonsystem som infördes där en person i exempelvis Södertälje fick betala dyra zontaxor för att han eller hon ringde till en BBS i exempelvis Täby norr om stan.

Televerket gjorde vad de kunde för att hålla privatpersonerna borta från telenätet med sina modem och hemdatorer och bara en sån sak att modem snabbare än 1200 baud inte var officiellt godkända av Televerket/Telia lagom till att ISDN var färdigutvecklat och började rullas ut i slutet på 80-talet. Att Televerket dessutom hade monopol på att leverera modem med hastigheter på upp till 1200 baud fram till 1983 framstår idag som närmast vansinnigt, men så var det på den tiden.

Utvecklingen av telenäten och snabbare modemförbindelser stoppades dessutom upp av Telia som krävde att kostnaden för att uppgradera en föråldrad telestation för att kunna hantera ISDN skulle bekostas av kunden själv. Inte helt olikt hur det ser ut idag på landsbygden där den första kunden som vill ha ADSL i telestationen får bekosta utbyggnaden själv. I mitten på 90-talet började dock Telia pusha ut ISDN till folket som ett snabbare sätt att koppla upp sig mot omvärlden och under några år blev det en helt acceptabel anslutning mot Internet via ett fåtal internetleverantörer som erbjöd tjänsten vid sidan av Telia.

Televerkets onlinetjänster

Då Internet ännu inte fanns på tapeten lanserades ett antal tjänster av olika aktörer. Videotex var en sådan tjänst, som lanserades 1979 av Televerket och från början hette Datavison, och senare Teledata. Tanken var att du via ett modem och en terminal eller annan enhet ansluten till din TV skulle använda Videotex skulle för att ta del av olika tjänster som börskurser, telefonkatalog och en rad tjänster från olika företag. Videotex överlevde mirakulöst nog fram till 1993.

Men skam den som ger sig – 1991 började Televerket, IBM och Esselte skissa på en ny lösning, inspirerade av den franska hemterminalen Minitel. Teleguide blev namnet på satsningen som innebar att man fick skaffa sig en terminal med inbyggt, omodernt, och långsamt modem som man anslöt till telefonlinjen. Problemet var bara att datorer blev allt vanligare i hemmen och priserna på vanliga modem hade sjunkit till nivåer som gjorde att allt fler skaffa dem. Inom blott två år hade Telverket, som nu bolagiserats och bytt namn till Telia, insett att detta inte ledde någonvart och lade ner Teleguide. Kvar stod kunderna med en terminal som de lyckligtvis kunde använda som gigantiska telefoner istället.

Året efter att Teleguide gått i graven började svenka folket skaffa sig uppringda internetabonnemang via en rad olika företag som inte hette Telia och det tog bolaget några år att vakna och 1995 började bolaget på allvar bygga ut sin kapacitet för internetanslutningar och och bredband via ADSL testades också för första gången i den kungliga huvudstaden.

1991 drog företaget Kinnevik igång SwipNet, den första kommersiella internetleverantören som erbjöd IP-anslutningar. Televerket hade först tänkt strunta i IP-anslutningar till förmån för OSI, som Statskontoret (med stöd från just Televerket) hade bestämt var den allenarådande standarden för kommunikation mellan datorsystem i Sverige, och då i synnerhet de statliga dito. Efter att de såg hur omvärlden började använda sig allt mer av IP för datorkommunikation så startade Televerket TipNet, en tjänst som inte levde länge då Televerket till slut gav upp och gick över helt till IP-protokollet istället.

En tungt bidragande orsak till att Televerket började fundera på IP på allvar lär ha varit Sunet:s beslut från 1987 då de bestämde sig för att använda IP-protokollet fullt ut.

Det finns otroligt mycket mer att gräva ur när det handlar om den svenska IT-historien för den som är intresserad. Mycket av historien handlar ofta om hur myndigheter och statliga bolag, främst dåvarande Televerket/Telia, velat dra utvecklingen åt ett håll, medan privata intressen, organisationer och enskilda personer tittat utanför landets gränser och snabbt förstått vartåt utvecklingen var på väg.

Utan de sistnämnda hade vi kanske legat långt efter resten av världen än idag. Bara en sån sak som att Telia så sent som 2001 försökte ta betalt per överförd datamängd över ADSL, något de snart slutade med på grund av den hårda konkurrensen från privata aktörer, säger en hel del om hur det före-detta statliga verket fortfarande hade en del att lära av omvärlden.

← Tillbaka till förstasidan