SGI 02 – designfantom med äkta Unixhjärta

Publicerad 2010-07-11


Det fanns en tid då män var män, och datorer var datorer, som det brukar heta. Den tiden var en PC inte mycket att komma med om man ville få något gjort. På den tiden körde vi Windows 3.1, kanske Windows NT4 eller möjligen OS/2. PC-arkitekturen byggde fortfarande delvis på Intels 8086-processor och även om Intel lanserade Pentium så fanns det återkommande problemet med prestanda och minnesmängder (som på många sätt ärvdes från den ursprungliga PC-arkitekturen) och det faktum att hela universitetsvärlden fostrades på Unix-baserade maskiner gjorde att det också var plattformen som gällde när det var dags att komma ut i verkligheten och börja jobba.

För att få jobbet gjort så använde man arbetsstationer. Detta var kraftfulla muskelbyggen med SCSI-diskar, mer minne, RISC-processorer, kraftfulla grafikkort och ordentliga anslutningsmöjligheter. Detta var också datorer med matchande prislappar, varför det var ytterst ovanligt att någon lade ner de uppåt 100000 kronorna som en kunde kosta.

Och inte nog med att de var dyra, de var överlag också ganska fula. Silicon Graphics förändrade det.

Vad är en SGI O2?

När det var dags att lansera efterträdaren till Indy (som även den var en lågprismodell som såldes mellan 1993 och 1997) så var det också dags att ändra formen på maskinen. Även om Indy ansågs ha en rätt läcker design så var det en traditionell desktopmaskin med lite extra plastpaneler som lackerats läckert indigoblå.

I fallet SGI O2 så hade Silicon Graphics börjat inse att i takt med att PC-plattformen blev allt mer kraftfull och även kunde hantera flera processorer och större mängder minne så var det allt färre som ville lägga minst 50000 kronor på en arbetsstation när en PC för kanske 15-20000 kronor gjorde jobbet ungefär lika bra. Steve Jobs ångestprojekt NeXT och deras arbetsstationer hade haft det det oerhört tufft på marknaden och övergick till att ägna sig åt mjukvara efter några få år, och Sun Microsystems, som på sin Sparcstation-serie och SunOS (senare Solaris) hade byggt hela företagets framgångar, fokuserade allt mer på servrar. Microsofts framgångar med Windows NT 4 och ett litet men snabbt växande fenomen kallat Linux gjorde också sitt till och Silicon Graphics insåg att det var dags att försöka dra ned på prislappen för att vinna nya kunder och i praktiken överleva som företag.  När SGI 02+ lanserades så var det för att uppdatera den befintliga O2-modellen samt förlänga dess livslängd en aning, vilket också visas i hur lite som förändrades mellan modellerna. Den nya lackeringen var en sak som definitivt inte gick obemärkt förbi.

SGI O2 och O2+ bar vidare ett antal traditioner från tidigare Silicon Graphics-maskiner. De var byggda på en MIPS-processor (en förenklad implementation av RISC), körde Unix-varianten IRIX som operativsystem och byggde på kraftfulla grafikkretsar som klarade hårdvarurendering för JPG-formatet och MPEG-avkodning, SCSI-hårddiskar och givetvis såg den inte ut som en traditionell arbetsstation gjorde på den här tiden.

Maximal mängd internminne var en gigabyte och minnet delades även med grafikkortet för att hålla kostnaderna nere, vilket ändå var ett rejält hopp framåt jämfört med Indy som maximalt klarade av 256 megabyte. Maskinen var precis som många andra maskiner av det här slaget byggd som ett fort, vilket i sig var lite ironiskt eftersom man knappast släppte den i golvet efter att ha betalat stora pengar för maskinen. För även om detta var en lågprismodell med SGI:s mått mätt så var den inte billig för det, introduktionspriset låg på 5995 dollar upp till 9995 dollar beroende på konfiguration. Stora pengar idag, och ännu större pengar 1996 då modellen lanserades.

SGI 02 såldes mellan 1996 fram till Augusti 2001 då O2+ lanserades och den levde i sin tur fram till Maj 2002, vilket gör maskinen ganska sällsynt.  Maskinerna körde Irix 6.3 till 6.5.30 och kan även köra OpenBSDNetBSD och på O2:an Gentoo och Debian-versionerna av Linux. SGI släppte även en servervariant för webbpublicering, vilket i princip var en O2 med ett programpaket kallat Webforce.

Man kan fokusera på tekniska detaljer, man kan diskutera om den var så värst tyst, och om den ens var värd sin saftiga prislapp. Eller så tittar man bara på datorn och inser att lackeringen på en SGI 02+, de oregelbundna formerna och försöket att göra något så tråkigt som en Unix-baserad arbetsstation (låt gå att SGI på den tiden ofta användes inom filmindustrin för datorrenderade specialeffekter som exempelvis i Jurassic Park) lite roligare.

Lägg på minnet att SGI 02 och 02+ kom ut på marknaden innan Apple hade börjat vända upp och ned på hur en dator faktiskt kunde designas, i en tid då en dator var antingen svart eller beige.

Läs mer om SGI O2  och SGI O2+

Allt du behöver veta om O2 och O2+ – information om processorer och mycket annat

Hårdvaruinformation hämtat från IRIX, samt massor med bilder på hur en SGI 02 är konstruerad.

Boota en SGI O2 över nätverk för operativsystemsinstallation

Användarmanual för SGI O2 – SGI håller fortfarande dokumenten tillgängliga.



Historien om W.O.P.R

Publicerad 2010-02-10


Året var 1983. Hemdatorerna var på frammarsch över hela världen och den stora TV-spelskraschen som fram samma år raderade i princip bort marknadsdominanten Atari från världskartan. I Europa var det Vic-20 och senare Commodore 64 som tog ledningen över åtskilliga andra konkurrenter, medan det i USA var maskiner som Apple II och TRS-80 som dominerade på marknaden. Datorerna anslöts till telefonnätet och ett fenomen kallat BBS växte som en skogsbrand över hela USA och senare också Europa.

Det kalla kriget mellan öst och väst kunde inte vara kallare och mitt i allt detta dyker ett filmmanus upp som efter att gått under namnet The Genius skrivits om till att bli WarGames efter att en professor från Stanford hade konsulterats. Filmen skulle handla om en ung kille, en hacker, som med datorer som sitt största intresse råkade starta tredje världskriget då han loggade in på fel dator och ville spela det häftigaste spel han kunde tänka sig, Globalt Kärnvapenkrig.

Hackers var inte ett nytt begrepp, men fram till att War Games hade premiär så var det inte nödvändigtvis ett negativt laddat ord. Redan på 50-talet hängde det drösar med unga män på MIT och programmerade en av dåtidens drömmaskiner, PDP-1, var och en ständigt med en colaflaska inom räckhåll och var och en i ständigt behov av en uppryckning när det gäller den personliga hyginen.

För allmänheten var de ändå relativt okända, tills Peter Schwartz på Stanford fick läsa manuset till The Genius och kom med några förslag. Allmämhetens syn på datorintresserade ungdomar förändrades i princip för all framtid efter att WarGames haft premiär. Man kan å andra sidan fundera över om WarGames inte gjorde så att många företag, myndigheter och andra tvingades styra upp sin säkerhet efter att filmen haft premiär då ett av de mer populärare programmen blev så kallade war dialers, alltså program som precis som i filmen lät en dator ringa upp en rad telefonnummer i jakt på ett modem i andra änden.

Vi minns kanske David Lightman, filmens klåfingrige hjälte, eller så har minnen fastnat av den egensinnige Professor Falken som bodde på en ö där sista färjan till fastlandet faktiskt gick 18:30 på kvällen öven i verkligheten.

Men vi minns garanterat Professor Falkens skapelse, en dator som militären kallade War Operatonal Planned Response, eller W.O.P.R. Lightman och Falken kallade den för Joshua. W.O.P.R var en gigantisk best, ständigt brummande och hotfullt blinkande och med ett litet teckenfönster som visade det som alla egentligen letade efter. Det var få som inte köpte hela grejen med W.O.P.R, mycket tack vare att allmänhetens uppfattning vad en dator kunde och inte kunde göra var ganska grumlig. Men W.O.P.R var, givetvis, fejk. I själva verket drevs teckenfönstret och all grafik som W.O.P.R visade på de stora teckenskärmarna av en Apple II som styrdes manuellt av en operatör vid namn Mike Fink. Formen på W.O.P.R bär vissa spår av IBM:s produktfamilj Unit Record Equipment, ett system för att hantera hålkort, vilken formgivaren Geoffrey Kirkland utgick ifrån.

W.O.P.R, som i de tidigare versionerna av filmens manuskript hette Single Integrated Operating Plan (S.I.O.P), byggdes av plywood på en träram och målades sedan för att se ut som den var gjord av metall. Mike Fink och hans team installerade sedan all elektronik innan W.O.P.R målads färdigt för sista gången. Bland elektroniken kan man i filmen se tydligt att en LED-baserad grafisk equalizer användes och den lilla bildskärmen anslöts sedan till en Apple II via ett instickskort, som var en prototyp från tillverkaren, som sköttes av Mike Fink själv.

När W.O.P.R filmades satt Mike Fink inne i lådan och på kommando från regissören knappades kommandon in på Apple II:an som sedan visade text på den lilla bildskärmen.

Vad hände då med W.O.P.R? Modellen skrotades efter filmen men en ny replika byggdes för en reklamfilm som kom ut 2006.

På film är det svårt att komma på en dator, fejkad eller riktig, som ställt till med så mycket i den verkliga världen som W.O.P.R så bara därför är den värd en nominering, men det är inte den enda anledningen – den är riktigt snygg också. Designen skriker 60-70-tal, som en riktigt fet gammal amerikansk glidarbil.

W.O.P.R förändrade kanske inte världen vi lever i särskilt mycket, men den förändrade garanterat hur 70- och 80-talisternas föräldrar såg på sina barn och deras datorhobby. Idag kallar vi wardialing för portskanning och wardriving, så även där finns det tydliga spår av WarGames.

Läs mer om W.O.P.R och WarGames

Trivia om WarGames Imsai och W.O.P.R, en hel webbsida med information om de två datorerna i WarGames. Wikipedia om WarGames.